Leo Messis far Jorge Messi dør af sygdom i en alder af 68 år

Jorge Messi, far til Lionel Messi, som også arbejdede som hans repræsentant og administrator af familiens bo, gik bort lørdag i en alder af 68 år på et hospital i Rosario omkring kl. 2:00 lokal tid, ifølge hospitalet Sanatorio Centro.

Det blev rapporteret i de sidste måneder, at han blev syg og blev indlagt sidste juni, da falske rygter om hans død tvang familien til at sende en erklæring med anmodning om privatliv.

Reaktioner på Jorge Messis død

När Toaplan gick i konkurs 1994 försvann ett av shoot 'em up-genrens mest inflytelserika företag. Studion blev aldrig lika stor som Capcom eller Konami, trots att den under slutet av 80-talet och början av 90-talet satte avtryck med spel som Truxton, Fire Shark, Hellfire och Zero Wing. Arvet levde däremot vidare genom utvecklare som senare bildade bland annat Cave. Därför känns Truxton Extreme mindre som en uppföljare och mer som ett kärleksbrev till en tid då varje mynt i arkadhallen räknades.

Min egen relation till serien har varit sporadisk. Några omgångar på Mega Drive, ett par timmar med Truxton Classic till mobilen och en allmän uppskattning för Toaplans betydelse i spelhistorien. Därför var det extra roligt att se hur väl Truxton Extreme fångar originalets själ. Spelet känns omedelbart bekant, samtidigt som det har fått en modern kostym utan att tappa sina rötter.

Har du spelat andra shooters kommer du fort in i Truxton.

Grafiken är snygg och detaljerad utan att för den skull försöka förändra seriens identitet. Explosionerna fyller skärmen med färg och ljus samtidigt som musiken bygger upp ett skönt tempo genom hela äventyret. Den tar aldrig över, fast finns hela tiden där och förstärker upplevelsen. Att originalets kompositör Masahiro Yuge har återvänt för att klä de klassiska arkadslingorna i modern skrud ger en enorm nostalgisk gåshud. Det dämpar också smällen av att spelet numera spelas i widescreen i stället för det klassiska, vertikala TATE-läget, ett skifte som fungerar förvånansvärt väl tack vare de snygga 3D-miljöerna.

Spelet bjuder dessutom på betydligt mer innehåll än jag först väntade mig. För den som vill lära sig grunderna finns ett pedagogiskt Tutorial och det mer förlåtande Heart Starter, där obegränsat antal liv gör att fokus hamnar på att lära sig spelets mekanik i stället för att ständigt börja om. Heart Starter är mer eller mindre första banan på easy mode och jag ser det mer som en förlängd tutorial istället för ett renodlat spelläge.

Sedan delas upplevelsen nästan upp i två personligheter.

Story Mode känns som den där omtänksamma farföräldern som alltid har ett vänligt ord över och gärna stoppar ner en liten present i fickan innan hemgång. De animerade mangasekvenserna och berättelsen ger spelet ett lugnare tempo och ett sammanhang. Här får du följa Ash, Bergamot eller Cyrilla genom deras respektive berättelser. Däremot hade jag gärna sett större variation mellan kampanjerna. Banorna och skeppen känns i stora drag identiska, vilket gör att det framför allt är handlingen som skiljer dem åt.

Banorna är inte många, vill du spela igenom och ta del av varje karaktärs handling finns det trots allt lite utrymme för flera genomspelningar.

Sen har vi Arcade Mode.

Om Story Mode är den snälla farföräldern är Arcade den äldre släktingen som gått livets hårda skola. Den tar med dig upp på fjället, lär dig göra upp eld, bygga en generator av ett par kottar och förväntar sig att du klarar dig själv när mörkret faller. Här finns Truxtons verkliga själ. Det är här varje misstag straffas och varje seger känns förtjänad.

För den tävlingsinriktade spelaren finns dessutom Arena, där fokus ligger på poängjakt och höga resultat. Vill du dela upplevelsen med någon annan finns även ett lokalt Team Mode, vilket känns som en fin blinkning till den tid då arkadhallarna fortfarande var en social mötesplats.

Kontrollerna känns precisa och utmaningen träffar en fin balans. Truxton Extreme är inte enkelt, fast heller aldrig brutalt svårt. Det krävs skicklighet, goda reflexer och ett visst mått av tålamod. När jag föll upplevde jag nästan alltid att det låg på ett eget misstag snarare än att spelet kändes orättvist.

Serie segmenten mellan varje kapitel tillför en del, Truxton är dock inget spel som är beroende av en tung handling.

Jag såg ganska snabbt ett mönster i mitt eget spelande. Bomberna användes sällan ute på banorna. De sparades till bossarna. Där väntade ett hagel av laser, projektiler och attacker som satte både reaktionsförmågan och tålamodet på prov. När en boss till slut exploderade kändes det aldrig som en slump. Segern var förtjänad.

Power-up-systemet fungerar också bra. Min favorit blev snabbt det målsökande vapnet, som gav ett skönt flyt under de mest intensiva partierna. Detta val av favorit rubbar spelbalansen då den vita laserns övermäktiga potential gör att den i princip raderar ut behovet av att ens experimentera med spelets andra vapen. Ett annat störigt moment är att uppgraderingarna smälter ibland in i bakgrunden. Vid flera tillfällen råkade jag plocka upp ett annat vapen än det jag hade byggt upp min spelstil kring. Det skapade mer frustration än utmaning.



Den enda invändning jag egentligen har mot speltempot är banornas längd. De flesta ligger någonstans mellan fem och åtta minuter. Det är ingen katastrof, snarare en vanesak. Jag är mer van vid kortare och intensivare banor i denna typ av spel där nästa boss väntar runt hörnet. Samtidigt finns det en fördel med upplägget. Sex längre banor ger utrymme för större miljöer och mer genomarbetade bossfighter än om spelet hade bestått av ett dussin kortare uppdrag. Checkpointsystemet känns däremot stundtals märkligt placerat och gör vägen tillbaka lite onödigt frustrerande, särskilt när viktiga uppgraderingar har försvunnit.

Truxton Extreme försöker aldrig uppfinna shoot 'em up-genren på nytt. Det behövs inte heller. Spelet bygger vidare på det som en gång gjorde Toaplan till ett namn att räkna med och lyckas samtidigt kännas relevant för en modern publik. För egen del är det här ett spel jag vet att jag kommer återvända till.

Har du en kompis kan ni tillsammans tackla er igenom neonlasrar i rymden.

För varje fiendeskepp som exploderar känns det nästan som att den antika arkadhallen vaknar till liv igen. Doften av varma kretskort, svettiga sommardagar och Coca-Cola i glasflaskor med riktigt socker ligger kvar någonstans i bakhuvudet. Ibland räcker den känslan för att vilja stoppa i ett mynt till.

Bossfighterna består av stora mekaniska vidunder enligt uråldriga arkadrecept.

Vad vore sommaren utan ännu en streamingskräckis? Jag läste om The Last House bara dagar innan den skulle släppas och tyckte på förhand att det lät som ett typiskt hit-and-miss-koncept. I rätt händer, och med rätt manus, kan det bli intressant och nervigt, men det kan lika gärna gå åt precis det motsatta hållet. Så, vad blir resultatet när en van actionregissör tar med sig ett par riktigt kompetenta skådespelare och låser in dem i ett hus? Mina högst personliga åsikter följer längre ned.

Men först, intrigen sammanfattad:
Dagarna innan julafton. En helt vanlig familj bestående av man, fru och två barn blir inlåsta i sitt hus. Något håller dem kvar. De måste samarbeta för att överleva både sinande resurser och det mystiska, hot som håller dem fångna.

Varför tackade jag ja till det här?

För regi står Louis Letterier. Ett lite oväntat val. Letterier har regisserat filmer som Fast X, Grimsby, The Transporter, Now You See Me och The Incredible Hulk. Och Netflix-serien Lupin med Omar Sy ska inte glömmas. Mycket action, mycket nerv. Att gå från det till en nästan två timmar lång film som i princip bara utspelar i en stängd miljö är en av de saker som gjorde jag blev intresserad av The Last House.

För manuset står Matthew Robinson som skrivit bland annat extremt underhållande Love and Monsters, halvjobbiga Good Luck, Have Fun, Don't Die och tydligen är han medförfattare till kommande Edge of Tomorrow 2 och Rogue Squadron.

I huvudrollerna ser vi Wagner Moura och Greta Lee. Moura har kommit att bli en personlig favorit. Första gången jag såg honom var i Tropa De Elite men han fick sitt riktiga genombrott som Pablo Escobar i Narcos. Vi har också sett honom i Elysium, Civil War och The Secret Agent för att nämna några. Oavsett genre och roll så bjuder Moura på närvaro, inlevelse och en on-screen-karisma som jag verkligen gillar.

Greta Lee är något av en veteran hon också. The Studio, A House of Dynamite och Tron: Ares för att nämna några. Hennes karriär har gått spikrakt uppåt senaste åren. Greta har, likt Moura, ett ton karisma och närvaro. Hon är helt fantastisk som kalla, coola Stella Bak i Apple-serien The Morning Show och jag inser i skrivande stund att jag inte sett den senaste säsongen.

Skådespeleriet får sägas tillhöra en av filmens starkare sidor, även om det inte glimmar lika mycket om de erfarna två som det brukar. Men det handlar om andra saker. De gör vad de kan med materialet de fått. Jag ska inte avslöja för mycket, för The Last House är en film man får ut som mest av ju mindre man på förhand vet. Intrigen byggs upp på ett helt okej sätt. Man vill naturligtvis veta vad som håller dem instängda och varför, men är det tillräckligt? Hela grejen med att inte kunna ta sig ur huset pendlar mellan intressant och fånigt. Mysteriet i sig blir inte tillräckligt engagerande och de få skräckelementen är svaga.

När man varit instängda i 1131 dagar och Jehovas ringer på

Filmen klockar in på nästan två timmar och det är på tok för lång speltid för det tunna manuset och de begränsade miljöerna. Vi får en liten blick ut mot det direkta närområdet som tillför något, men problemet är att filmen nästan helt saknar nerv. Man tappar intresset även om familjedynamiken tillför något men i spänningsväg händer det på tok för lite.
Och filmen blir inte starkare när man börjar försöka sig på någon slags förklaring och introducerar hotet på riktigt. Det är för vagt och intetsägande. Möjligen öppnas det upp för en fortsättning, men frågan är vem som är sugen på det?

Tyvärr. En van actionregissör och två vanligtvis suveräna skådespelare lyckas inte rädda en halvdålig idé, trasigt manus och en speltid som borde kapats med åtminstone en kvart. The Last House kommer att ligga på Netflix-toppen i en eller två veckor, sedan kommer den att glömmas bort. solvita.blog

Jorge Messi, faren til Lionel Messi, som også fungerte som hans agent og forvalter av familiens formue, gikk bort lørdag i en alder av 68 år på et sykehus i Rosario, rundt klokken 02.00 lokal tid, ifølge sykehuset Sanatorio Centro.

Det ble rapportert de siste månedene at han var syk og ble innlagt på sykehus i juni i fjor, da falske rykter om hans død tvang familien til å sende ut en uttalelse der de ba om privatliv.

Reaksjoner på Jorge Messis død

• Victory on penultimate stage secures eight-second lead

• Previous leader claims she was blocked by rival’s team

Demi Vollering took the overall lead from Kasia Niewiadoma in the Tour de France Femmes with a vicious attack in the hills behind Nice to lead the race by eight seconds from the 2024 winner, with just one stage remaining.

“It’s very special to be back in yellow,” Vollering, leader of French team FDJ United-Suez said. “Tomorrow I start in yellow and I will do everything in my power to keep it. So much can happen – it’s still a big fight.”